Skolnärvaro – vems ansvar?

Intervju med Hanna Rondahl

Skolnärvaro är temat för din nya bok. Det är ett aktuellt ämne, vad är det du vill säga till dem som arbetar för att främja skolnärvaro?

Att man verkligen måste akta sig för att tänka att det är något separerat från undervisningen eller en professions ansvar. Trygghet, goda relationer och hur undervisningen planeras och genomförs i kombination och i tvärprofessionell samverkan är det som på riktigt är närvarofrämjande. Vi får inte fastna i illusionen att isolerade punktinsatser som tex sömnskola, föräldramöten, temadagar, eller externa föreläsningar kommer lösa frånvaron, även om det är bra saker. Allt vi gör måste hänga ihop och skolans huvuduppdrag måste vara i fokus: Att ge eleverna möjligheter att utifrån sina förutsättningar klara av skolan.

Även i denna bok, liksom i Extra anpassningar – vems ansvar? skriver du om Någonannanismen – vad betyder det?

Jag hänvisar till fenomenet att man lite till mans gärna förlägger ansvar utanför sig själv och tänker att Någon Annan ska lösa det. I skolans värld är det så lätt att fastna i tänket att ”om vi bara” hade: mer resurser, andra elever, andra lärare, mer kompetens, mer pengar, om socialtjänsten gjorde mer, eller BUP hade kortare väntetider osv. Men med detta tänk är det lätt att man både blir både passiv och maktlös – en jättetråkig kombo! Jag vill belysa att även om man inte kan trolla och lösa allt för alla, kan man göra mycket med de medel man har, om man gräver där man står och jobbar tillsammans, tvärprofessionellt och medvetet. Det ger dessutom så mycket mer resultat och glädje när man jobbar på det sättet! 

Hur gör man för att komma bort från Någonannanismen i en skola – vilket är första steget?

Att man vågar prata om det – och inte bara i termer av att man vill bort ifrån det – man behöver också tydliggöra ansvarsområden, uppdragsbeskrivningar, förväntningar på samarbeten och hur en god kommunikation och samarbeten ska se ut, så att man också förstår hur:et. Att man hamnar i Någonannanismen handlar sällan om ovilja eller att man bara vill strutsa och lägga ansvar på andra – det handlar oftast om osäkerhet, otydlighet och att man inte riktigt förstår uppdraget eller processen. Så att våga synliggöra, förtydliga, modellera och följa upp behov och insatser är bra första steg.