Intervju med Jenni Donohoo om kraften i den kollektiva förmågan

Jenni Donohoo, keynote speaker på Nordiska Skolledarkongressen 2026, är vd för Praxis-Engaging Ideas, Inc. och projektledare på Council of Ontario Directors of Education (CODE). Hon är fil.dr i pedagogik och har tidigare varit verksam som lärare. Numera arbetar hon med system, skolledare och lärare för att stödja professionellt lärande i många länder. Jenni är specialiserad på kollektiv förmåga, metakognition, läs- och skrivförmåga hos ungdomar samt att främja kollaborativt lärande.

Vad innebär det att ha tilltro till den kollektiva förmågan och varför är det viktigt?

Tilltro till den kollektiva förmågan handlar i grund och botten om att en grupp lärare tror att de tillsammans kan göra en verklig skillnad för sina elever. Det är den gemensamma övertygelsen om att ”vi klarar det här” – även när de står inför svåra utmaningar – som får lärarna att anstränga sig mer, hålla ut längre i svåra situationer och i slutändan uppnå bättre resultat.

Kollektiv förmåga är inte ett nytt begrepp inom utbildningsvärlden. Lärare har arbetat tillsammans och stöttat varandra och sina elever i generationer. Bra skolor har alltid haft den dynamiken där lärare samarbetar, delar med sig av vad som fungerar och vägrar att ge upp barnen. Det som hände var att forskare som Albert Bandura på 1990-talet och andra i början av 2000-talet började studera fenomenet mer systematiskt och gav det ett namn. När John Hattie dessutom placerade begreppet högst upp i sin forskningssammanställning Visible Learning – som den viktigaste faktorn för att höja elevernas prestationer – blev det mer allmänt känt.

Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om tron på vår förmåga – inte vår faktiska förmåga. Vad vi tror på som lärare är verkligen viktigt. Forskningen visar att när lärare har denna kollektiva tro på sin förmåga att hjälpa eleverna att lyckas, är det en mycket stark indikator på elevernas prestationer – starkare än socioekonomiska faktorer och andra saker som ligger utanför vår kontroll.

Det är alltså inte en modefluga – det handlar snarare om att formalisera det som bra skolor alltid har vetat; vikten av att vi arbetar tillsammans.

Hur vet man att en lärargrupp präglas av en tilltro till den kollektiva förmågan – finns det några specifika indikatorer?

Man känner när man kommer in på en skola med stark tilltro till den kollektiva förmågan. Lärarna är genuint entusiastiska över att dela med sig av vad som fungerar i deras klassrum – inte på ett konkurrerande sätt, utan för att de vill att alla ska lyckas. Man ser dem samlas under rasterna och prata om elever och strategier, inte bara klaga på vad som inte fungerar.

Leta efter lärare som naturligt samarbetar om lektionsplanering och delar resurser utan att bli ombedda. De observerar varandras lektioner och ger ärlig, hjälpsam feedback eftersom de ser det som ett stöd för hela teamet, inte som en bedömning av enskilda individer. När en elev har svårt löser de problemet tillsammans – ”Vad kan vi prova? Vem mer har arbetat med en sådan elev?” istället för att bara säga ”Det är inte min elev”.

Du kommer också att märka att lärarna har höga förväntningar på alla sina elever, även de som är utmanande. Istället för att komma med ursäkter som ”Vad kan man förvänta sig med dessa barns bakgrund?” frågar de ”Hur kan vi nå denna elev bättre?” De närmar sig sitt arbete utifrån ett behovs- eller tillgångsbaserat perspektiv snarare än ett underskottsbaserat tillvägagångssätt. De tar kollektivt ansvar – de firar när någon lärares elever lyckas och arbetar tillsammans när någon elev har svårt.

Samtalen är också annorlunda. Istället för att fokusera på det de inte kan kontrollera – som budgetnedskärningar eller svåra föräldrar – ägnar de tid åt det de kan påverka tillsammans. De delar öppet med sig av både sina framgångar och sina misslyckanden, eftersom de vet att alla försöker bli bättre på detta riktigt svåra jobb.

När motgångar inträffar återhämtar de sig snabbare eftersom de inte bär bördan ensamma. Det är den verkliga kraften i en kollektiv förmåga – det handlar inte bara om att enskilda lärare är självsäkra, utan om att hela gruppen tror att de kan lösa problem tillsammans.

Vilka förmågor behöver en rektor utveckla för att leda lärare, så att de utvecklar en ökad tilltro till den kollektiva förmågan?

De mest effektiva rektorerna förstår att tron på den kollektiva förmågan inte är något man bara kan kräva – man måste skapa förutsättningar för att den ska kunna växa fram naturligt.

Först och främst skapar dessa rektorer meningsfull tid för samarbete. Inte bara möten där folk sitter runt ett bord, utan strukturerade tillfällen där lärarna faktiskt kan arbeta tillsammans med verkliga problem. De värnar hårt om denna tid och ser till att den fokuserar på elevernas lärande, inte administrativa uppgifter. Goddard (2017) och hans kollegor fann att ”rektorer i skolor med relativt hög tilltro till den kollektiva förmågan ofta fick beröm av lärarna för att de infört strukturer som möjliggjorde samarbete mellan lärarna för att förbättra undervisningen” (s. 13).

Dessa rektorer vet också att erfarenheten av att lyckas är betydelsefull, och skapar förutsättningar för den typen av upplevelser – stunder när lärare upplever framgång tillsammans. Det kan handla om att införa en ny lässtrategi i alla årskurser och fira när resultaten visar att den fungerar, eller att genomföra ett skolomfattande beteendeinitiativ där alla kan se de positiva resultaten. De delar upp stora utmaningar i hanterbara delar så att lärarna kan bygga upp sitt självförtroende genom små framgångar som tillsammans leder till stora förbättringar.

De är också skickliga på att underlätta indirekt lärande – att hjälpa lärare att lära av varandras framgångar. Det kan innebära att organisera klassrumsbesök där lärare observerar kollegor som har bemästrat vissa tekniker, eller att skapa videobibliotek med effektiva metoder från den egna skolan. När lärare ser sina kollegor lyckas med liknande elever och utmaningar, bygger det deras eget självförtroende att ”om hon kan göra det, så kan jag också”.

Framgångsrika rektorer – som stärker kollektivets tilltro till den egna förmågan – fördelar också ledarskapsmöjligheter, så att lärarna känner ägarskap för skolomfattande initiativ istället för att bara genomföra andras idéer. Goddard-studien (som nämndes tidigare) noterade också att skolor med låg tilltro till den kollektiva förmågan visade tecken på mindre demokratiska ledarskapstyper.

Det kanske viktigaste är att skolledare som stärker den kollektiva förmågann föregår med gott exempel genom att visa den problemlösande inställning de vill se. När utmaningar uppstår, får de inte panik eller skyller på andra – de frågar istället: ”Hur kan vi lösa detta tillsammans?” och involverar lärarna i att hitta lösningar. De kommunicerar konsekvent sin tro på vad personalen kan åstadkomma samtidigt som de tillhandahåller det stöd och de resurser som behövs för att detta ska bli verklighet.

Referenser:

Bandura, A. (1993). Perceived self-efficacy in cognitive development and functioning. Educational Psychologist, 28(2), 117-148.