Flickor och kvinnor med problemskapande beteende

Intervju med författarna Jennie Linde, Terése Österholm & Bo Hejlskov Elvén

På vilka sätt tycker ni att flickor och kvinnor med problemskapande beteende riskerar att bli bemötta annorlunda än pojkar och män med liknande beteenden?

Vi ser på statistiken från till exempel SiS att risken för att utsättas för fysiska interventioner och tvångsåtgärder är dubbelt så stor hos flickor än hos pojkar. Vi kan såklart diskutera om det är för att flickors beteende är annorlunda än pojkars, men det finns det inget som tyder på.
På ett lite djupare plan handlar det nog om att vi accepterar beteende från pojkar vi inte accepterar hos flickor. Till exempel placeras en del flickor enligt LVU på grund av sexuellt utlevande, det ser vi aldrig hos pojkar. Likadant förväntar vi ofta ett visst mått av våldsamt beteende hos pojkar och män, men reagerar kraftigt när flickor och kvinnor har samma beteende.

Ni lyfter autonomi och självbestämmande som centrala delar i bemötandet. Hur kan personalen ge en person större autonomi samtidigt som verksamheten har ansvar för hennes säkerhet och omsorg?

Lagstiftningen är ganska tydlig – i såväl skollagen som LSS och SoL är målet att personen ska utveckla autonomi. Ändå går mycket pedagogiskt arbete ut på att bestämma vad människor ska göra. Det är såklart ett dilemma, och ställer stora krav på personalen. I modern självbestämmandeteori pratar vi om att personen ska göras delaktig, men även om att autonomi är en känsla. Autonomi är alltid inom en struktur eller ram, vare sig det är trafikregler eller ekonomiska ramar. Genom att tänka så kommer vi ganska långt. Men frågan är lite för komplex för att kunna svara på i en sådan här frågespalt.

Vilka är de vanligaste misstagen personalen gör när en person befinner sig i stark stress eller affekt? Vad skulle ni vilja att personalen gjorde i stället?

Det vanligaste misstaget är att tro att personalens uppdrag är att kontrollera personens beteende. Ett annat vanligt misstag är att tro att man som personal ska vinna konflikter. Konflikter ska inte vinnas, de ska lösas. Vi rekommenderar att man som personal hittar vägar att stödja personen genom krisen.

Hur kan man skilja mellan ett beteende som uppfattas som trotsigt eller manipulativt och ett beteende som egentligen handlar om stress, sårbarhet eller en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning?

Huruvida vi ser ett beteende som trots eller som ett stresstillstånd har inte så stor betydelse för oss. Trots ser vi som ett uttryck för autonomi, och att vi som personal inte lyckats skapa det förtroende som gör att personen vill samarbeta med oss. Att tänka till kring begreppet manipulation är också intressant. En bra manipulation kräver omfattande sociala förmågor, inte minst förmågan att beräkna andras avsikter. Det tror vi inte är så vanligt i de verksamheter boken handlar om. Vi ser ibland väldigt misslyckade försök till manipulation, och det ser vi inte som ett problem. Pedagogiskt arbete är i stor utsträckning manipulation, och det brukar vi inte moralisera över. Att den vi arbetar med försöker sig på samma strategi är inget problem, och det är oftast lätt att känna igen. I de fallen vill vi helst skoja bort situationen istället för att påföra personen skam.

Om ni fick förändra en enda sak inom exempelvis HVB, psykiatri eller kriminalvård för att förbättra bemötandet av flickor och kvinnor med problemskapande beteende – vad skulle ni förändra och varför?

Det viktigaste är att reaktionen från omgivningen inte skiljer sig från den reaktion en kille eller man hade fått utifrån samma beteende. Sedan behöver vi såklart även förbättra bemötandet generellt, men det är en bredare fråga.