Logga in

Priserna visas inklusive moms och du betalar med Klarna


Priserna visas exklusive moms, du kan betala med Klarna eller faktura

Priserna visas inklusive moms och du betalar med Klarna


Priserna visas exklusive moms, du kan betala med Klarna eller faktura

Fordran och fordringsrätt

Intervju med Jakob Heidbrink

Svartvitt porträtt av Jakob Heidbrink

Jag tror mig ha hittat en struktur – med ledning av det som jag kallar för de fem fordringsrättsliga frågorna – som tillåter mig att på ett naturligt sätt tala om de många fordringsrättsliga frågor som inte regleras i skuldebrevslagen…

Vad var din främsta motivation för att skriva Fordran och fordringsrätt? Finns det någon specifik lucka i litteraturen som du ville fylla?

Jag hade ju tidigare titeln Grundläggande fordrings- och skuldebrevsrätt hos Studentlitteratur. Den senast upplagan var från 2019, och 2024 tyckte jag att boken skulle uppdateras. När jag började med det arbetet, märkte jag snart att samhällsutvecklingen sprungit förbi skuldebrevslagen. Det är helt enkelt inte längre möjligt att med anspråk på att vara förankrad i praxis skriva endast om skuldebrev i teknisk bemärkelse. Man missar då frågor om obehörig vinst, condictio indebiti, borgenärspluralitet och en del annat.

Om man dock överger skuldebrevslagen som struktur för en bok i fordringsrätt, är det inte givet hur man ska strukturera framställningen. Jag tror mig ha hittat en struktur – med ledning av det som jag kallar för de fem fordringsrättsliga frågorna – som tillåter mig att på ett naturligt sätt tala om de många fordringsrättsliga frågor som inte regleras i skuldebrevslagen, eller någon annan lagstiftning för den delen.

Boken struktureras kring fem centrala fordringsrättsliga frågor. Kan du kort förklara dessa frågor och varför de är en så effektiv grund för att förstå fordringsrättens kärna?

Frågorna är:

  1. vem ska prestera
  2. vad
  3. till vem
  4. när och
  5. var?

Frågorna speglar i grunden fordringars enkelriktade natur: en gäldenär ska prestera något till en borgenär, och denna prestation ska se vid en viss tidpunkt och på en viss plats. Eftersom frågorna speglar hur en fordring – alla fordringar – ser ut, kan man analysera vilken fordran som helst med dessa frågor. Det spelar med denna struktur inte nödvändigtvis någon roll längre huruvida man hanterar ett penningskrav eller ett naturakrav, en konsumentfordran eller en fordran mellan kommersiella parter.

Naturligtvis finns inom varje fråga delfrågor där exempelvis penning- och naturafordringar beter sig på olika sätt, men den grundläggande frågan är densamma. Strukturerar man ett rättsområde enligt de frågor som reglerna ska besvara, istället för att strukturera området med ledning av den lagstiftning som tillhandahåller svaren, blir enligt min mening lagstiftningen lättare att förstå. Man ställer frågan först och söker sedan svaret, istället för att presentera svaret i lagstiftningen och sedan förklara varför detta svar finns, vilken fråga som besvaras.

Du nämner att boken genomgående gör nordiska rättsjämförelser. Vilka är de största likheterna och skillnaderna mellan de nordiska ländernas tillämpning av fordringsrätt?

Likheten ligger dels i att de fordringsrättsliga frågorna ställs på ett liknande sätt, dels i att en hel del lagstiftning – och då i synnerhet skuldebrevslagen – har samma eller åtminstone snarlik lydelse. Jämför man det nordiska sättet att ställa frågorna med exempelvis det tyska sättet att ställa frågorna, står för det tyska sättet lagstiftningen och dess inre sammanhang och koherens i centrum. Man försöker få de olika bestämmelserna i lagstiftningen att passa ihop och att bli till ett sammanhängande system.

I nordisk rätt tenderar vi mera att ta avstamp i hur samhället fungerar och hur det sociala samspelet ser ut och att mot denna bakgrund tolka lagstiftningen och faktiskt också skapa regler som fungerar för att förebygga och lösa tvister. Vi känner alltså igen oss i varandras sätt att formulera frågorna, vilket vi inte nödvändigtvis gör i förhållande till andra rättsordningar. Detta medför också att vi begriper svaren. Vi håller inte alltid med varandra, och kan också mellan nordiska länder ibland uppleva andras lösningar som främmande, men vi förstår varför lösningarna ser ut som de gör. Det ger oss möjlighet att meningsfullt samtala med varandra och att låta oss inspireras av varandra.

Bortom detta gemensamma sätt att formulera frågorna och resonera om svaren är själva de svar som ges ofta väldigt olika. Exempelvis finns i finländsk rätt ingen självständig lära om condictio indebiti: misstagsbetalningar omfattas i Finland av den större principen om obehörig vinst. I de andra nordiska länderna är vi traditionellt mycket skeptiska till en bred princip om obehörig vinst, och har istället en lära om det specifika problemet misstagsbetalningar. Sedan varierar också läran om condictio indebiti. I Norge sägs exempelvis ingen regel finnas om att misstagsbetalningar principiellt sett ska gå åter, utan frågan om återbetalning löses i varje enskilt fall med hänsyn till de specifika omständigheterna. I Sverige däremot utgår vi från att misstagsbetalningar ska gå åter och har typiserade kriterier för när man undantagsvis ska låta en misstagsbetalning stå kvar.

I bokens beskrivning står det att boken kan användas av såväl studenter som praktiserande jurister. Berätta lite kort om hur den kan användas av respektive målgrupp.

Min förhoppning för studenter är att de lättare och bättre ska kunna begripa vad som egentligen är det problem som fordringsrätten behandlar när de inte behöver begripa skuldebrevslagens mycket avancerade lagstiftningsteknik först. Skuldebrevslagen är en tekniskt sett närmast fulländad lag, menar jag, men den gör det för nybörjaren svårt att förstå vad det hela egentligen handlar om. Min förhoppning är att det blir lättare att förstå svaren som bland annat skuldebrevslagen ger när man leds till dessa svar genom frågan, istället för att behöva luska ut frågan med svaret i handen.

Upplägget att nalkas problemen genom frågorna kan också, föreställer jag mig, göra boken till ett slags sökportal för praktiker: en praktiker som söker ett svar på sin fråga får i boken hjälp genom att innehållsförteckningen anger var svaret kan finnas – eftersom boken formulerar frågor. Jag tror och hoppas att boken är tillräckligt fullödig och djup, inte bara i brödtexten, utan också i fotnoterna, för att en praktiker enkelt ska kunna gå bortom den pedagogiskt tillrättalagda lärobokstexten och hittar källor som möjliggör fördjupning. Sedan finns ju också praktiker som inte dagligen snubblar över renodlat fordringsrättsliga frågor. Jag hoppas att dessa praktiker i boken ska kunna hitta ett effektivt sätt att fräscha upp och uppdatera sina kunskaper i fordringsrätt om och när de behöver det.