Från neutralitet till Nato – Svensk utrikespolitik under 200 år
Intervju med Ulf Bjereld & Ann-Marie Ekengren

Sverige har inte varit i krig på över 200 år. Syftet med boken Från neutralitet till Nato är att ge fördjupade kunskaper om den svenska utrikespolitikens utveckling under denna tid – från freden i Kiel 1814 till Sveriges medlemskap i Nato 2024. Boken uppmärksammar också enskilda sakfrågor som varit kontroversiella.
I boken beskriver ni hur Sveriges utrikespolitik har förändrats från neutralitet till ett aktivt Nato-medlemskap. Vilka anser ni har varit de viktigaste drivkrafterna bakom denna förändring, och fanns det några kritiska ögonblick som särskilt påverkade beslutet att söka medlemskap i Nato?
– En viktig drivkraft till att Sverige successivt övergav neutralitetspolitiken var Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets slut. I början av 1990-talet fanns det inte längre någon militär hotbild mot Sverige. Risken för att det skulle bli krig i Sveriges närområde minskade drastiskt, och därmed skulle det heller inte finnas något krig för Sverige att stå neutralt i. Därmed började neutralitetspolitiken av många att uppfattas som förlegad. Sverige inledde ett alltmer fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete med Nato och blev dessutom medlem i EU.
När Ryssland i början av 2000-talet på nytt steg fram som en stormakt med offensiva ambitioner tog frågan om ett svenskt Nato-medlemskap på allvar plats i den svenska debatten. Rysslands attack på Ukraina våren 2022 och Finlands tydliga avsikt att söka medlemskap ställde frågan på sin spets. Den svenska opinionen svängde snabbt till förmån för ett Nato-medlemskap och den socialdemokratiska regeringen såg inga andra säkerhetspolitiskt realistiska möjligheter än att avsäga sig alliansfriheten och följa med Finland in i Nato.
Ni lyfter fram Sveriges hemliga samarbete med Nato under kalla kriget, trots att landet officiellt var militärt alliansfritt. Vilka lärdomar kan vi dra av detta dubbelspel, och hur har detta påverkat Sveriges trovärdighet i den internationella politiken?
– En viktig lärdom är att det är svårt att kombinera demokratins krav på öppenhet och folklig insyn och kontroll med den sekretess som präglar diplomatin och utrikes- och säkerhetspolitiken.
Sverige var under kalla kriget i flera avseenden en del av en ekonomisk, politisk och kulturell västlig gemenskap. Sverige försökte genom den aktiva utrikespolitiken visa att även om man var en del av den västliga gemenskapen kunde och ville Sverige föra en oberoende utrikespolitik, till exempel genom att rikta skarp kritik inte bara mot Sovjetunionens utan också mot USA:s utrikespolitiska agerande, som i fallen Vietnam eller Latinamerika. Förhoppningen var att Sverige skulle uppfattas som en autonom aktör som försvarade de små och alliansfria staternas intressen och inte bara gick i USA:s ledband.
Hur tror ni att Sveriges medlemskap i Nato kommer att påverka den svenska självbilden, som länge varit förknippad med neutralitet och medling i internationella konflikter?
– Det beror mycket på vilken roll Sverige väljer att spela inom Nato och hur Sverige kommer att agera i andra utrikespolitiska frågor. Kommer Sverige att vidhålla sin vilja att föra en oberoende utrikespolitik, till exempel i frågor om kärnvapenspridning, konflikterna i Mellanöstern och internationella rättvisefrågor? Eller kommer Sverige att anpassa sig till de övriga Nato-staterna och undvika att profilera sig genom en självständig utrikespolitik? Det vet vi inte. Här finns det olika uppfattningar mellan de olika politiska partierna i Sverige. De rödgröna partierna brukar förespråka en mer självständig svensk utrikespolitisk profil, medan de övriga partierna tenderar att betona vikten av att företräda en västlig gemenskap.
Vilka lärdomar och insikter vill ni att bokens läsare ska ta med sig?
– En viktig insikt är att ett lands utrikespolitik alltid formas i spänningsfältet mellan makt och rätt. Å ena sidan ska utrikespolitiken bidra till att stärka landets säkerhet och möjligheter att påverka händelserna i omvärlden. Å andra sidan ska utrikespolitiken bidra till att stärka folkrätten och den internationella rättsordningen, där alla stater behandlas lika och där de starkare staternas makt att göra vad de vill begränsas av lagar, normer och rättsregler. Särskilt för en liten stat som Sverige är det viktigt med en stark folkrätt.
En annan insikt är att utrikespolitiken alltid formas under osäkerhet. Vad hade hänt om Sverige fört en tuffare politik gentemot Nazityskland under andra världskriget? Eller om Sverige hade gått med i Nato redan under 1950-talet? Eller om Sverige hade skaffat egna kärnvapen? Det finns inga säkra svar på dessa frågor. Däremot kan diskussionen om dem bidra till att beslut om Sveriges framtida utrikes- och säkerhetspolitik fattas på en mer kvalificerad kunskapsgrund.
En tredje insikt är att även en liten stat kan sätta avtryck i världspolitiken. Under 1960- och 1970-talen bidrog Sverige aktivt till att frågor om mänskliga rättigheter, nedrustning och en stark folkrätt etablerade sig på den internationella dagordningen. Även i frågor som den israelisk-palestinska konflikten eller sanktionerna mot apartheidsystemet i Sydafrika satte Sverige avtryck. I mer modern tid blev Sverige 2014 den första staten i världen att deklarera en feministisk utrikespolitik. Flera andra stater följde sedan efter. Däremot har Sverige sedan regeringsskiftet 2022 avvecklat sin feministiska utrikespolitik. Utrikespolitiken påverkas alltid av de inrikespolitiska förutsättningarna – även om det i svensk politik är mer sällsynt med konflikter om utrikespolitiken än om inrikespolitiken.
Från neutralitet till Nato vänder sig i första hand till studenter i statsvetenskap, historia, internationella relationer och freds- och konfliktforskning, men passar alla som är intresserade av svensk utrikespolitik.
Fotograf: Frida Boräng