”Man reser inte ensam”

Från obs-klass via skogsbruk, till ett yrke innanför fängelsemurarna. Ingvar Ededals färd till arbetet som gymnasielärare och läromedelsförfattare har varit allt annat än rak.

Ingvar Ededals skolstart var knappast idealisk. Redan efter ett par veckor placerades han i obs-klass (observationsklass). Men 60-talets strategi att hantera barn med koncentrations- och inlärningssvårigheter skapade fler problem än den löste.

– Klassen var oerhört stökig och det var omöjligt att lära sig något. Men av någon anledning fastnade jag för historia.

Det blev Ingvars räddning. En ny lärare i sexan såg till att inkludera alla elever i den vanliga undervisningen.

– Hon var fantastisk. För en tid sedan ringde jag upp henne för att berätta vad jag gör i dag.

När Ingvar berättar sin egen historia är det några inslag som återkommer. Den höga tröskeln in i skolsystemet, både i grundskolan och vid universitetet. Men också de avgörande mötena, med ett par verkligt bra pedagoger, som gav honom mod att fortsätta.

Vad är en kunskapsresa för dig?

– Växande och nya landskap. Glädje. Insikt. Ibland kan det vara riktigt jobbigt också. En del av det hela är att ifrågasätta det som man trodde att man visste. Men jag tror att det är en helt nödvändig process för att trivas med livet. En kunskapsresa styrs inte av någon skolplan eller agenda. Den är ett spontant utforskande – ett äventyr.

Uppväxt i en familj där ingen tidigare studerat var det inte självklart för Ingvar att läsa vidare. Han utbildade sig till skogsarbetare, blev arbetslös och tog en mängd vikariat.

– Men så stannade jag upp och tänkte, det här är inte vad jag vill.

Historieintresset kom tillbaka med full kraft, och han sökte in på Lärarhögskolan i Umeå. 

– Det var tufft. Jag hade dåligt självförtroende och tyckte alla andra verkade så säkra. I stället för det jag såg som historia, med kungar och krig, fick vi lära oss om teorier, underliggande strukturer och samhällssystem. Då började det gå upp för mig att kunskap inte bara är något som reproduceras utan också produceras och ska tolkas. Universitetet lärde mig att bli kritisk på ett sätt jag aldrig varit tidigare. 

Som nyutexaminerad gymnasielärare i historia och samhällskunskap väckte han elevernas intresse med hjälp av kreativitet, humor och oväntade inlärningsmetoder. 

– Helst ville jag arbeta med de yrkesinriktade programmens stökiga killklasser, gärna med elever med inlärningssvårigheter. Där var jag trygg i min egen erfarenhet. 

När gruvindustrin sedan hittade malm under familjens hus, tvingades de flytta. Valet föll på Luleå. Det enda passande lärarjobbet fanns inom kriminalvården där han undervisar i dag.

– Jag var livrädd första dagen, men det är det bästa jobb jag har haft. Det finns inte en enda av killarna där som inte vill lära sig. Fast de gillar inte skolan. Därför har vi byggt upp ett otraditionellt lärcentrum som är baserat på elevernas eget engagemang.

Sedan dess har kunskapsresan fått nya dimensioner med starka sociala aspekter. Tillsammans med sin tidigare mentor vid Lärarhögskolan i Umeå, Sture Långström, ingår Ingvar Ededal numera även i en redaktionsgrupp som tar fram nya läromedel i historia för Studentlitteratur.

– Det absolut roligaste med att undervisa är när jag får lära mig nya saker av eleverna. Och det får jag varje dag. Det handlar om ödmjukhet, att utvecklas och ha roligt tillsammans. I det finns essensen av kunskapsresa för mig. Man reser ju inte ensam.