Palliativ medicin i praktiken
Intervju med Bertil Axelsson
Vi som arbetar inom vården måste förstå att även om vi inte kan bota så finns det alltid mycket vi kan göra för att lindra.
Hur kan vi på bästa sätt närma oss och vårda obotligt sjuka och döende patienter? Den nya upplagan av Palliativ medicin i praktiken innehåller både praktisk vägledning och patientexempel. Vi har ställt några frågor om boken och ämnet till författaren Bertil Axelsson.
Palliativ medicin fokuserar på att förbättra livskvaliteten för patienter med obotliga sjukdomar. Kan du dela med dig av några grundläggande strategier som vårdpersonal kan använda för att skapa en bättre förståelse för och hantering av sådana patienter?
– Det första är att vi som arbetar inom vården måste förstå att även om vi inte kan bota så finns det alltid mycket vi kan göra för att lindra. Det andra är att vara nyfiken på vad just den patient vi har framför oss har för besvär och vad som är viktigt för den. Här kan vi få hjälp av symtomskattningsformulär men även genom att ha en lyhörd dialog där vi bär med oss att genomsnittspatienten inte har ett problem/symtom utan ett halvt dussin. Det tredje är vikten av uppföljning och utvärdering så att vi kan justera insatta åtgärder så att lindringen blir så bra som möjligt.
Att kommunicera med patienter och deras familjer är avgörande för att förstå deras önskemål och behov. Hur kan vårdpersonal hantera svåra samtal och säkerställa att patienterna känner sig hörda och respekterade under sin tid med obotlig sjukdom?
– En utgångspunkt kan vara att tänka på hur jag själv hade velat ha kontakt med och information av sjukvården om jag befunnit mig i patientens situation. Vi har en lagstadgad skyldighet att på ett empatiskt och begripligt sätt hjälpa patient och närstående att få en förståelse för situationen. Vad är möjligt respektive inte möjligt för att påverka sjukdomen? Hur kan patient och närstående få en uppfattning om prognosen? Båda är förutsättningar för att patient och närstående ska kunna fatta sina egna autonoma beslut och prioritera den tid i vardagslivet som återstår. Dessutom behöver vi betona och respektera patientens rätt att tacka nej till föreslagna åtgärder.
Att avväga för- och nackdelar inom palliativ vård kan vara utmanande. Kan du ge oss några exempel på hur boken hjälper vårdpersonal att fatta beslut om den optimala palliativa behandlingen för en specifik patient, särskilt när det gäller komplexa sjukdomstillstånd?
– Att förstå att maximala medicinska åtgärder i dessa fall kan skada mer än att göra nytta är viktigt. Det gäller särskilt när patientens allmäntillstånd redan är påverkat av sjukdomen i sig. Framför allt när patienten behöver vila mer än halva dagen och det inte beror på någon behandlingsbar komplikation. Då måste teamet noga fundera på vad som är optimala åtgärder. Här kan det ofta behövas en dialog mellan olika professioner och ibland olika specialiteter. När krafterna successivt försämras trots alla sjukdomsinriktade åtgärder måste vi förstå att både fortsatt cytostatikabehandling, kirurgi, strålning och andra åtgärder som droppbehandling, HLR och IVA-vård kan göra mer skada än nytta. Här krävs verkligen en individualiserad personcentrerad vårdinsats.
