Manusets hjärta

Intervju med Sabina Zupanc

Vad väckte idén till boken Manusets hjärta?

Lust, nyfikenhet och en längtan efter nyskapande och hållbara arbetsrelationer inom film och tv var utgångspunkten för Manusets hjärta. Mitt mål är att fortsätta fördjupa både mina egna och andras berättelseuniversum och utvecklas inom hantverket och olika genrer.

Intervjuerna var till en början ett sätt för mig att vidareutveckla min egen kreativa process. Genom att ställa frågor till kollegor väcktes aktuella kreativa dilemman i de utvecklingsprocesser jag befann mig i, eller nyligen hade genomgått. Ganska tidigt i intervjuerna hörde jag hur svaren från manusförfattarna och branschpersonerna var så intressanta att jag kände att det här måste delas med fler.

Ett så öppet samtal, där manusförfattare och andra branschpersoner delar med sig generöst och prestigelöst i en samlad volym, är ovanligt och skulle kunna vara till nytta för fler.

I boken använder du födande som metafor för manusprocessen. Hur kan den metaforen hjälpa oss att förstå hur berättelser växer fram och förändras under arbetets gång?

Jag använder födande som metafor för manusprocessen eftersom den hjälper oss att förstå skrivandet som en levande tillblivelseprocess, snarare än som en linjär produktion. Filosofen Karin Johannisson beskriver graviditeten som en gränstillvaro mellan kropp och kultur – ett tillstånd där sårbarhet och skaparkraft samexisterar. På liknande sätt befinner sig manusförfattaren i en gränszon mellan det privata och det offentliga, mellan intuition och struktur, där berättelsen långsamt tar form.

Metaforen synliggör att ett manus inte bara konstrueras, utan utvecklas över tid. Det bärs genom osäkerhet, omtag och förändringar, vilket påminner om hur ett foster utvecklas i sin egen takt. Som upphovsperson försöker jag ta hand om något som ännu inte riktigt finns – något som vill bli till, men som inte helt kan kontrolleras.

Samtidigt betonar metaforen relationen till andra. Precis som ett barn föds in i en värld av människor formas berättelser i dialog med producenter, regissörer, dramaturger och publik. Det krävs ofta en hel “by” av samarbeten för att en historia ska hitta sin slutliga form.

För mig pekar metaforen också mot mer hållbara manusprocesser. Om vi ser berättelser som något levande som mognar i olika faser kan vi skapa mer hållbara manusprocesser som inrymmer större utrymme för osäkerhet, pauser och omformuleringar. I grunden handlar det om att vårda berättelsen, dess inneboende kärna – och, om man så vill, dess själ.

I din forskning har du intervjuat ett stort antal manusförfattare och andra personer i branschen. Vilka erfarenheter eller insikter från dessa samtal har påverkat dig mest?

En viktig insikt som har fallit på plats för mig är hur stor del av manusförfattarens arbete som handlar om teamskapande och en kollaborativ process. Till skillnad från bokförfattarens mer solitära arbete uppstår film- och tv-berättelser nästan alltid i samspel mellan flera röster. Samtidigt förutsätter det att feedbacken är relevant och kommer från personer med dramaturgisk kompetens och förståelse för berättelsens intention.

En annan insikt är behovet av mer hållbara manusprocesser och bättre uppföljning under utvecklingsarbetet. Jag har också blivit mer medveten om frågan: Hur vet man när ett manus är klart? Mitt svar är nästan alltid att det egentligen aldrig är det – och just därför är deadlines viktiga. De fungerar som en nödvändig gräns som gör det möjligt att släppa taget.

Samarbetet är avgörande. Att arbeta med kompetenta samarbetspartners som kan ge kvalificerad feedback är viktigt, men lika viktigt är att som manusförfattare utveckla en egen förmåga att navigera i den feedback man får.

Manusarbete sker ofta i samarbete med många olika aktörer. Vad skulle du säga är de tre viktigaste nycklarna för hur man som manusförfattare kan både värna berättelsens kärna och samtidigt arbeta konstruktivt i ett team?

För mig är de tre viktigaste nycklarna tillit, en tydlig vision och ett aktivt deltagande i processen.

För det första handlar det om att bygga arbetsrelationer där det finns tillit och där man så långt som möjligt förstår varandras intentioner. Det skapar en trygg grund där idéer kan testas utan att berättelsens kärna går förlorad.

För det andra behöver visionen tåla nya perspektiv. Nya personer kan komma in med idéer som inte alltid ligger i linje med projektets kärna. Då gäller det att kunna ställa frågan: ”Vad är det egentligen för relation i berättelsen som ska lösas just nu?” Det hjälper oss att behålla fokus på dramat.

För det tredje handlar det om att vara aktivt närvarande genom hela processen. Manusförfattaren behöver delta kontinuerligt, navigera feedback och samtidigt stå upp för sin vision. I det kreativa arbetet behöver man vara autentisk och bygga en motståndskraft som gör det möjligt att balansera mellan samarbete och egna beslut.

Det handlar också om att kombinera kreativitet med professionalism. Manusförfattande är både konst och hantverk: berättelser måste vävas samman med struktur och metod för att bli hållbara.

Så: bygg tillit, låt visionen stå stadigt även när samsyn saknas och delta aktivt i processen. Då kan man skapa något som håller – både konstnärligt och dramaturgiskt.