Sverige
Privatperson Logga in

Intervju med Jens Rennstam

Jens Rennstam är aktuell med boken Mellan bögskämt och prideparader, en bok som bidrar med ökad förståelse för de problem och de aktiviteter som är förknippade med mångfaldsfrågor inom polisen, i synnerhet med fokus på sexuell läggning.
Vad fick dig att vilja skriva boken?

Det var nog en kombination mellan empirisk nyfikenhet och ett generellt intresse för genusrelaterade frågor. I samband med att jag följde en mångfaldsutbildning inom polisen stötte jag av en slump på en polis – ”Susanne” kallas hon i boken men hon heter något annat – som berättade att trots att hon jobbat nästan 20 år inom polisen och varit engagerad i mångfaldsfrågor så kände hon inte till en enda öppet homosexuell manlig polis. Hon berättade också en tragisk historia om en polis som dog. Han hade varit polis länge. Trots detta var det först på hans begravning som han ”kom ut” som homosexuell – det var inte förrän då kollegorna träffade hans partner. Vissa nära kollegor kände kanske till hans sexuella läggning, men han hade inte pratat om sin man med kollegorna i allmänhet. Dessa två erfarenheter från Susanne skall förstås mot bakgrund av att polisen är en organisation där man pratar ganska mycket om varandra. 

Intervjun med ”Susanne” fick mig naturligtvis att fundera över relationen mellan homosexualitet och att arbeta som polis, men just då gjorde jag inget mer med den funderingen. Ett par år efter intervjun bestämde mig för att fördjupa mig i frågan genom att undersöka hur homosexuella poliser ser på sitt arbete. Tillsammans med en kollega – Katie Sullivan – skrev jag bokkapitel och en journalartikel baserat på studien, men kände att de rika, gripande och viktiga erfarenheter som poliserna förmedlade skulle komma bäst till sin rätt i bokformat. Så jag bestämde mig för att skriva den här boken.

I boken pratar du om vikten av mångfald inom poliskåren. Varför är en mångfaldig poliskår att föredra över en homogen?

Det korta svaret är att en mångfaldig kår är att föredra av demokratiska skäl. Rättvisa i ett demokratiskt samhälle innebär bland annat att alla har likvärdig tillgång till polisen, både som anställd, potentiell anställd och som medborgare. Grupptillhörighet skall inte utgöra ett hinder för att söka sig till eller arbeta inom polisen. Detta understryker vikten av att polisen inte utvecklar normer och värderingar som exkluderar eller marginaliserar särskilda samhällsgrupper, varken i relation till medborgarna eller till de egna anställda.

Ovanstående gäller alla offentliga organisationer, men det är synnerligen viktigt när det gäller polisen som är en stor och central statlig organisation, vars medlemmar dessutom har rätt att beröva medborgare på deras frihet, och i extrema fall på deras liv. Polisen skall skydda alla (lagliga) samhällsgruppers intressen, och för att göra detta på bästa sätt – i synnerhet för att undvika överdriven kontroll av eller otillräckligt skydd till vissa samhällsgrupper – bör dessa grupper finnas representerade inom polisen. Det handlar om att undvika framväxten av en alltför homogen, och därmed potentiellt partisk, maktutövande elit.

En mångfaldig kår är också att föredra av effektivitetsskäl, vilket hänger samman med vikten av polisens samhälleliga legitimitet. Ett polisväsende som saknar legitimitet och förtroende hos befolkningen i stort får svårt att effektivt utföra sitt arbete, och bred representation av befolkningen förväntas öka polisens legitimitet. Om till exempel homosexuella (eller någon annan samhällsgrupp) upplever att polisen särbehandlar dem negativt så är de sannolikt mindre benägna att vända sig till polisen för att anmäla brott, eller hjälpa polisen att utreda brott. Inkluderingsfrågor inom polisen är därför relaterade till ett större socialt sammanhang där kamp för lika rättigheter samexisterar med strävan efter effektiv brottsbekämpning.

Du skriver att fler kvinnor än män är öppet homosexuella inom polisen. Tror du att det kan bero på att stigmatiseringen är större bland homosexuella män eller är det färre homosexuella män som söker sig till polisyrket?

Jag skriver framförallt att det framstår som besvärligare att vara man och homosexuell, och att manlig homosexualitet är mer stigmatiserad inom polisen. Det indikerar både min och andras studier. Det har bland annat att göra med bilden av polisen som ”macho”, och att manlig homosexualitet symboliskt närmast anses utgöra en motpol till ”macho”. Det är ju rimligt att tänka sig att detta gör att färre homosexuella män söker sig till polisen, men jag vet inte hur många av kandidaterna till polishögskolan som identifierar sig om homosexuella.

Överlag framstår det som viktigt att uppvisa beteenden och attribut som associeras med traditionell heteromaskulinitet för att passa in i polisen. Samtidigt understryker jag också att polisen inte bara är macho – det finns en tendens till det jag kallar för ”avheteromaskulinisering” och jag kan tycka att framställningar av polisorganisationen kan vara något ensidiga. Åtminstone i media. Min förhoppning är att boken bidrar med en kritisk men nyanserad bild av polisorganisationen och polisarbetet.

 

Nyfiken på författaren?

Jens Rennstam är docent i företagsekonomi och forskar och undervisar i organisationsteori vid företagsekonomiska institutionen på Ekonomihögskolan, Lunds Universitet.

Vi använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt av webbplatsen. Genom att fortsätta accepterar du att cookies används. Läs mer