Språklig sårbarhet belyser lärarens roll i den språkliga utvecklingen

Istället för att fokusera på brister i barnets språkliga förmåga, bör man rikta om blicken till lärarens pedagogiska möjligheter att bygga vidare på det som bär och därmed också bygga barnets språkliga självförtroende. Det menar författarna till boken Språklig sårbarhet i förskola och skola, som introducerar det i sammanhanget nya begreppet språklig sårbarhet.

– Det är genom möten inom pedagogiken man kan göra skillnad och stimulera, säger Barbro när hon berättar om hur hon för 40 år sedan började arbeta som logoped och efter disputation i medicinsk vetenskap/logopedi lämnade logopedyrket och logopedutbildningen för att istället utbilda speciallärare och specialpedagoger. Motivet var att inom skolans värld kunna bidra med kunskap kring utvecklingen av barns språkliga förmågor.

Fokusera inte på barnets brister
Idag är Barbro verksam som biträdande professor i utbildningsvetenskap med inriktning mot specialpedagogik vid Högskolan Kristianstad. Hon menar att det är bra att kunskapen och medvetenheten bland förskollärare och lärare om språkliga svårigheter har ökat, men frågar sig om problematiken alltid måste benämnas språkstörning.
– Jag ville öka alla lärares språkliga medvetenhet men utan att prata om barnens brister. Det är därför jag kom på begreppet språklig sårbarhet, säger Barbro.

Pedagogiken gör skillnad
– Jag hämtade inspiration från engelskans ”vulnerability” då jag insåg att just ”sårbarhet” kan beskriva språket som något som behöver stöttas och som pedagogiken och de språkliga kraven behöver ta hänsyn och anpassas till. Det är ett uttryck som lämnar utrymme för vad pedagogiken kan göra för skillnad, men som också pekar på en sorts förståelse för att språket i sig självt kan vara en utmaning, förklarar Barbro.

Obalans mellan språkliga krav och möjligheter
Den språkliga sårbarheten uppstår som en obalans mellan vilka språkliga krav som ställs och vilka språkliga möjligheter som erbjuds. Barbro förklarar att denna obalans kan yttra sig över tid, även hos barn som tidigare till synes överkommit språkliga svårigheter:
– Uttalet kan vara helt okej och det vardagliga samtalet kan flyta på bra, men när de språkliga kraven ökar och man ska klara av ett mer komplext språk, läsa på egen hand, söka källor och ställa samman med egna ord, då räcker inte språket till. Det kan visa sig genom att eleven inte gör läxan eller låter någon annan redovisa ett grupparbete för att slippa exponera sin sårbarhet.

Formativt angreppssätt
Barbro lyfter den dynamiska kartläggningen som ett exempel på hur man i samarbete med barnet kommer fram till vilka åtgärder som behövs:
– I den dynamiska kartläggningen hjälper jag barnet så mycket det behöver och noterar vad jag gör för att stötta. Gör jag så har jag grundplåten till ett åtgärdsprogram. Det är ett mer formativt angreppssätt än den summativa bedömningen där man inte ger någon hjälp och endast ser hur många poäng barnet fick på provet.

Inte bara söka felet och förklaringen hos barnet
I boken illustrerar författarna relationen mellan barnet, språket och pedagogiken som tre kugghjul, där pedagogiken är det största hjulet. Tillsammans driver de barnets språk- kunskaps- och identitetsutveckling.
– Man kan dra resonemanget så långt att man befinner sig i språkligt sårbara situationer. Det kan bero på elevens språkliga förutsättningar, lärarens sätt att undervisa, de språkliga krav som skoluppgiften ställer eller de lärandemål som kommer från Skolverket. Vi får inte enbart söka felet och förklaringen hos barnet. Det är därför vi i modellen har tilldelat pedagogiken det största kugghjulet, för att visa på lärarens betydelse för utvecklingen, säger Barbro.

Läs mer

"Nyskapande om språksvårigheter", Specialpedagogik 13 jan 2017 »

​Paradigmskifte i skolans värld: språkstörning byts mot pedagogiska möjligheter »

Kurslitteraturpriset 2017 »