Ett nytt perspektiv på läraryrket som profession
De senaste åren har debatten om förstelärarreformen och avprofessionaliseringen av läraryrket varit livlig och känslorna har många gånger varit starka, något som kan stå i vägen för en mer objektiv diskussion kring arbetsinnehållet och vad införandet av förstelärarna egentligen kan tillföra skolan. Det menar Johan Alvehus, lektor vid Institutionen för Service Management och tjänstevetenskap, Lunds universitet.
Johan Alvehus är lektor vid Institutionen för Service Management och tjänstevetenskap, Lunds universitet. Hans forskning handlar om kunskapsarbete och professionsorganisationer inom privat och offentlig sektor. Han intresserar sig särskilt kring frågor om vardagens arbetsprocesser och om ledarskap och han har studerat detta inom exempelvis revisionsbyråer, IT-utvecklingsföretag och svensk skola.
Johan Alvehus har i många år intresserat sig för frågor kring styrning och ledning av professionella organisationer. Hans tidigare forskning har rört allt från skattejurister och revisor till svensk sjukvård – och nu skolvärlden. Tillsammans med forskarkollegorna Sanna Eklund och Gustaf Kastberg har han skrivit boken Lärarkåren och förstelärarna, en djupdykning i synen på läraryrket som profession och införandet av en ny hierarkisk nivå inom skolan. Och han ser en tydlig skillnad i jämförelse med sina tidigare studier.
– I de flesta professionella organisationer finns ett naturligt förhållande till hierarki. En ung revisor sysslar med ”bean counting”, för att successivt jobba sig uppåt i hierarkin. Och i sjukvården vandrar läkaren vägen från AT-läkare till kanske en dag överläkare och klinikchef. I skolan finns inte det tänkandet. Det är en väldigt stark kultur av att alla är på samma nivå och autonoma i sitt yrkesutövande.
"Synen på försteläraren som ’bästeläraren’ kan ge upphov till konflikter."
Han menar att mycket av kritiken mot förstelärarreformen kan härledas från just det synsättet. Införandet av hierarki blir ett upplevt hot mot autonomin och självständigheten. Men från ett arbetsprocess-perspektiv kan man se det precis tvärtom, menar Johan Alvehus.
– En väl fungerande förstelärare avlastar både rektorer och lärarkollegier, på ett sätt som frigör tid och faktiskt kan öka autonomin i klassrummet, och lärarnas autonomi skolorganisationen. I vår studie ser vi också att kritiken ofta är mer på en principiell nivå, än praktisk. Som i ”Jag tycker att reformen är dålig, men vår förstelärare är fantastisk.
– Lösningen, säger Johan Alvehus, är att vidga autonomi-begreppet till utanför klassrummet och prata mer om autonomi på kollegial nivå och styrningen av hela skolan. Och att noggrant definiera vilken roll förstelärarna egentligen ska ha.
– Dessutom är transparens och involvering i processen viktig. Idag är det oftast rektorn som utnämner förstelärarna, kanske vore det bättre om kollegiet själva gjorde det.
