Sverige
Privatperson Logga in

Att möta och förebygga explosivt beteende

Det lågaffektiva förhållningssättet är utvecklat för att på ett etiskt försvarbart sätt hantera känslostarka situationer. Ett missförstånd är ibland att förhållningssättet är kravlöst, vilket inte stämmer. I stället handlar det om att ställa krav på ett sätt som bygger tillit och gör det möjligt för barn att lyckas med det vi förväntar oss.

En utgångspunkt i lågaffektivt förhållningssätt är att den som tar ansvar kan påverka. Det innebär att det är pedagogernas ansvar att skapa en verksamhet som är möjlig för barn att klara av, där förväntningar och aktiviteter är rimliga och begripliga. När vi tar ansvar skapas handlingsutrymme – vi har möjlighet att påverka situationen. En annan utgångspunkt som vi återkommer till är att man måste ha självkontroll för att kunna samarbeta.

Affektsmitta – att känslor smittar mellan människor – påverkar förmågan att styra och reglera känslor och beteende. Det är lättare att vara lugn och glad när de runt omkring oss är lugna och glada, precis som det är lättare att bli arg och ledsen när andra i ens närhet är arga och ledsna. Kunskap om affektsmitta visar varför barn kan hamna i utbrott och explosivt beteende, till exempel i leken där det som börjar som något roligt kan bli svårhanterligt när känslointensiteten ökar, eller i situationer där krav skapar känslopåslag som barnet inte har förmåga att hantera i stunden.

Många faktorer bidrar till ökat affektpåslag. Det kan vara individuella sårbarheter hos ett barn, men också den fysiska miljön, barngruppens storlek och sammansättning och pedagogernas förhållningssätt kan bidra till att trigga igång affekt och stress hos barnet. Affektutbrottsmodellen (Havelius, 2016) ger en bra bild av vad som händer när en situation eskalerar till utbrott och kaos. I modellen ser vi en skiljelinje mellan självkontroll och ingen kontroll. Alla behöver känna att de har kontroll över sig själva för att kunna samarbeta. När olika triggers – affektutlösare – ökar affektpåslaget hos ett barn är den intuitiva responsen att på alla sätt försöka behålla självkontrollen. Vanliga strategier för att behålla självkontrollen är att barnet vägrar, skärmar av, springer iväg eller blir utåtagerande. När affektintensiteten går över skiljelinjen, tappar barnet självkontrollen och det blir kaos. Det är detta som händer vid explosiva utbrott.

Ett barn i affekt är oftast inte mottagligt för att lära nytt eller lära om.

När affektpåslaget ökar får barnet sämre tillgång till sina förmågor och sådant som barnet klarar av i lugna situationer. Att förutse konsekvenserna av sina handlingar kan t.ex. plötsligt bli mycket svårt – all energi går åt till att inte tappa självkontrollen. När vi ser barnets strategier just som livlinor för att inte tappa kontrollen kan vi skifta fokus och lättare
sträva efter att hjälpa barnet att behålla eller återfå självkontrollen i situationen.

Prio ett när vi ska hjälpa ett barn i ett utbrott är att ge stöd i att återfå självkontrollen. Med ett lugnt och mjukt sätt kan vi använda vår egen affektsmitta för att minska barnets känslointensitet. Så här kan du minska affektintensiteten så att barnet återfår självkontrollen:

• Smitta med lugna känslor.
• Är du själv upprörd – byt med en kollega så att du får lugna dig.
• Tvinga inte till ögonkontakt – det stärker känslointensiteten.
• Respektera barnets integritet – backar barnet så ge utrymme.
• Sätt dig på huk när du möter barnet – att stå över barnet triggar ofta mer affekt.
• Ta inte hårt i någon som är upprörd – även muskelspänning smittar. Om man rör någon i ett utbrott behöver man själv vara mjuk och följsam i rörelserna för att kunna lugna.

Ett barn i affekt är oftast inte mottagligt för att lära nytt eller lära om. Det brukar ge bättre effekt att vid ett lugnare tillfälle förklara för barnet vad det skulle kunna göra annorlunda
nästa gång. Då brukar det också gå bra att rita och prata om hur situationen blev för olika parter och hur ett beteende kan påverka andra.

 

Artikel lånad från forskoleforum.se

Nyfiken på Anna Hellberg?

Anna Hellberg är legitimerad psykolog och blivande specialistpsykolog i pedagogisk psykologi med inriktning förskolepsykologi. Anna har skrivit böckerna Psykologi i förskolans vardag (2015), Traumamedvetenhet i förskolan (2017) och När krisen drabbar förskolan (2018). Hon skriver ofta artiklar för Förskoleforum. Anna utbildar, handleder och föreläser inom sina kompetensområden.

Läs mer
Produktbild

Vi använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt av webbplatsen. Genom att fortsätta accepterar du att cookies används. Läs mer